Tankar och funderingar.
Sist jag var till arbetsförmedlingen sa min handlägger något som jag har funderat på av och till. Hon sa att hon hade fått höra det när hon hade vart arbetslös i över ett år. Det var en bekant till henne som hade sagt det. Hon sa att det hade betytt mycket för henne då, men när hon sa det, så kändes det inte som att det skulle betyda så mycket för mig. Men ju mer jag sitter och funderar på det, desstu mer börja det ha en viss betydelse för mig också. Och det hon hade fått höra var igenligen en fråga och den går såhär: "Hur många känner du som har vart arbetslös hela livet?" Det är ju så sant, jag känner då ingen... Hur meningslöst det än känns just nu. Så måse det ju finnas ett jobb där ute som är för mig. Intesant? Jag måste börja tro det, för annars kommer jag bli galen här hemma. Det känns som att jag sitter fast och att ingenting har någon större betydelse. Dagarna bara går och det finns inget jag kan göra för att förhindra det. Men ett jobb, min tid börjar rinna ut. Jag behöver det så innerligt, och det är få som vet om varför.....
Kommentarer
Trackback
